Om färgen

Alltsedan Tizians tid har färgen varit måleriets privilegium - en ljuv plikt formulerad i axiomet att en målning är något annat och mer än en färglagd teckning. Att döma av färgens fram-
skjutna ställning i det sena nittonhundratalets måleri finns det ingen anledning att närmare granska detta förhållande: där är åtrninstone allt sig likt. Men det stämmer bara delvis. Även om färgintresset är påtagligt idag motsvaras det knappast av någon egentlig uppskattning av koloristiska värden. Måleriet är upptaget av kampen för sin existens och det spelrum som förr gavs åt färgklangernas samverkan, åt modulationer, staser och accenter, har åtstramats i enlighet med en övergripande formmässig reduktion som syftar till bevarandet av den måleriska framställningens "närvaro".

Strängt taget är det nu bara färgens fysis som räknas, vilket framgår av de olika poly- och monokromismernas ytfixering. Av dialektiken mellan teckningen och färgen, varigenom den senare var delaktig av en rumslig konstruktion, återstår i stort sett endast förhållandet mellan färgmaterien och underlaget, ibland med en motivisk referent inskjuten som ett membran.
Det har således uppstått ett måleri av infärgningstyp vars höga bevisvärde tycks ligga i en fysikaliskt avgränsad, minimal artikulation där till och med gestikens uttryck äventyras.
Likväl handlar det inte om att sätta färgen som sådan på begrepp; måleriets uppgift är att
vara en diskurs om seendet och inte att klassificera naturalier. Detta var åtminstone min utgångspunkt när jag för tre år sedan började experimentera med (kvasi)monokromt måleri i kadmiumrött. Till en början föll det sig ur färgupplevelsesynpunkt mest adekvat att avstå från allt föreställande innehåll, men jag ändrade uppfattning efter en tids undersökning. Jag hade fäst mig vid färgen rött i huvudsak beroende på en paradoxalitet hos den, att den på en gång gläder och attackerar, smickrar och förödmjukar blicken.

Det visade sig att tolkningen av detta förhållande gynnades genom införandet av en operator i form av ett enkelt motiv av t ex porträtt- eller interiörkaraktär (ansikten, möbler, osv) som på ett energiskt sätt tilltalade betraktaren och gav en mindre fridfull innebörd åt skärskådandet. På det sättet, genom att fylla referentens plats, hoppas jag kunna berätta något om den visuella nödvändigheten: om såväl viljan att se som viljan att vara sedd och därtill att ge en ocensurerad version av det rödas symboliska register. Vad jagförsöker är med andra ord att genom viss analys få färgen att öppna sig semantiskt, så att dess mer eller mindre givna betydelser får sitt sammanhang belyst.

På den här utställningen, min nionde i ordningen på Galleri Engström, visar jag arbeten av ett något annorlunda slag. Man kan tala om en försiktig polykromi, fast fortfarande med tonvikt på det röda. Min tanke är att i linje med det ovan beskrivna konceptet låta färger samklinga på helt organiska betingelser enligt en färgblandningsprocedur i två steg, "före" och "efter", varav det ena är rent förberedande medan det andra tillvaratar den optiska effekten i form av mer eller mindre slumpmässiga mellantoner som ger en viss kromatisk rikedom. (Hela arbetet sker i ett svep - det rör sig om ett À la prima måleri med skiktmåleriets egenskaper.)

Min egen term för detta slags målande är framkallning (snarare än infärgning). Framkallningen gäller dock inte landskap och blommor. Även om titlarna kan tyda på det. Motivet med dess beståndsdelar har en roll liknande negativets i en ordinär fotografisk kopieringsprocess, dvs, det utgör matrisen för en omvänd figuration vars generella karaktär jag kontrollerar, men vars enskildheter undandrar sig både min och betraktarens kontroll.
Den är vad färgen av egen kraft skapar, en sanning eller vidskepelse som gör tillägg och rättelser överflödiga. Kanske är det här åter motiverat att tala om en kolorism. När uttrycket en gång myntades avsåg det färgens befrielse och samtidigt dess frigörande energi.