Dagmar Norell

1917-1996


Åren 1951-1956 tillbragte hon i Indien under unika omständigheter. Hon blev på en gång Indiens första kvinnliga läkare och första psykiatriska läkare överhuvud taget; sin indientid har hon på ett fascinerande sått skildrat i boken Från ögonspegel till lera, Åhus 1987.

Till följd av en tropisk sjukdom genomgick hon en svår depression och kom, via bildterapi hos Dr. Medard Boss i Zürich, tillbaka till livet och till en verksamhet som bildkonstnär.
I sina skulpturala urn-former lyckades hon skapa meditativa objekt av helt unikt slag, där tingens utstrålning blev en väsentlig del av deras form: Också blinda kunde med sina händer bli delaktiga av den laddning och kraft som utgick från dem.

Som människa var Dagmar Norell en mycket stark personlighet, och det kändes fantastiskt att uppleva det fina samspelet mellan henne och hennes make, konstkritikern Eugen Wretholm: Genom hans uppmuntran insåg hon att hennes skulpturer var mycket mer än terapeutiska arbeten, och han å sin sida blev genom hennes stöd en viktigare och självständigare kritiker än förut.

Som konstnär upplevde hon stora och många framgångar, med många utställningar och deltaganden i Sverige och utomlands; hon är också representerad i flera privata och offentliga samlingar, främst i Nationalmuseum och i Röhsska Konstslöjdsmuseet i Göteborg. Att hon dessutom i umgänget med sina konstnärskolleger och vänner alltid förmådde dela med sig av sin klokhet, humor och positiva livskänsla, är något som ingen av oss någonsin kan glömma.
Dagmar Norell är en människa som vi är glada och tacksamma över att ha fått lära känna.

Ragnar von Holten

Home Gallery